tack...
Tack för alla gratulationer!
Dessvärre så kom inte den männsika som betytt mest för mig (utöver min familj) ens ihåg mig... inte någon ifrån min extra familj gratulerade mig. Kan låta konstigt att jag nästan förväntade mig det... men att slänga iväg ett sms med en gratulation efter att ha levt med varandra, är det för mycket begärt? Än finns det ingen som känner mig bättre än han, frågan är om jag nåsonsin kommer öppna mig så för någon annan, med rädsla för att sakna. Imorse fick jag ett sms... efter att ha frågat om man redan var så pass bortglömd... det gör ont. Så ont.
Jag kan inte tänka mig något annat än att du blivit manipulerad... det är sjukt, Du är inte dig lik längre. Jag vill ha tillbaka dig som du var, så fin som du var. Jag älskar den du var, frågan är om jag skulle älska den du är idag... tveksamt. Du är inte dig själv.
Usch du, vännen... Jag undrar vem det var som bestämde att sårbarheten skulle vara så sårbar.. Att den skulle finnas överhuvudtaget.. Att vara ledsen måste man, för att kunna vara glad.. Men att bli sårad, det är inte alls kul.. Jag tänker på dig och hoppas att du hade en kanonbra födelsedag! KRAM