En dag i huvudstaden
Igår, efter ett tappert sovförsök mellan ett och kvart i sex klev jag upp, i våran huvudstad. Yrvaken å med morgon i ögonen tog jag in på första bästa pressbyrå för att inhandla dagens frukost. Till min stora besvikelse. Denna räksmmörgås, till priset av 40 riksdaler, fick mig till att bli besviken. Smörgåsen var mindre än minst och la sig inte ens som ett täcke i min mage, utan hungern stod fast. Jag snabbade efter frukostbesöket in på toaletten där man entligen fick borsta tänderna och tvätta undan morgongrynen i ögonen. Hittade en liten box där jag kunde låsa in min lilla packning, då det tydligt stod i informationen ambassaden sänt ut att elektisk utrustning samt väskor inte fick medtagas dit.
Med bussbiljetterna i min hand stod jag och väntade på buss nummer 69 som skulla ta mig mot ambassaden. Plötsligt kom en flicka, som såg halvstressig och förvirrad ut. "Yes, någon som jag, var min tanke". Denna flicka kom sedan att göra mig sällskap under såväl de 40 minuterna vi fick vänta utanför ambassaden innan klockan slog åtta och ambassaden öppnade (å nej, vi var inte först i kön men ganska så långt fram). Väl inne i ambassaden fick vi återigen vänta och vi fortsatte att snacka om USA och om folket på ambassaden. Tilläggas kan göras att vi var de enda ïnne på hela ambassaden som snackade...
Äntligen blev det min tur att bli intervjuad. Det började med att jag inte alls förstod var intervjuaren sa och bad han återupprepa det han sa... han skrattade till och sa att han skämtade. HJÄLP. Jag fattade inte, är jag en torrboll nu som inte ska få komma in i landet, eller? HJÄLP. Tankarna var många som hann slå mig. Efter ett antal speciella frågor var intervjuen övedr och vi kunde lämna ambassaden med god vetskap. Utanför ambassade ringlade andra ansökande fortfarande som inte ens kommit in för den första kontrollen.
Dock hade min nyfunna vän inte lyckats införskaffa en bussbiljett som storstockholmarna måste göra innan de kliver på bussen. Vi rusa ner och kollade med SVT/SR stället för att se om de visste något eller ej. Snubben i luckan var trevlig och vägledde oss på andra hållet... vi givk o vi gick.. över äng, över vattendrag för att htta ett stället till tjejen så att hon skulle kunna införskaffa en biljett så att vi skulle kunna ta oss in till staden igen. Helt plötsligt hamnade vi än mer i världens ände och hoppade på första bästa buss med hopp om att ta oss till centralen. Vi fortsatte att snacka, snacka och snacka tills jag upptäckte att vi plötsligt stannat till på hötorget. I glädje utbrister jag, yes, här ifrån hittar jag i alla fall till centralen. Men eeeh, bussen lär ju stanna lite närmre centralen någonstans under färden Vi fortsatte att snacka, å snacka å snacka tills vi upptäckte att vi återigen var utanför centrum. Damn, ingen centralstation i skymte där inte. Vi bestämde oss för att sitta kvar i bussen efter ändhållplatsen i hopp om att inte busschauffören skulle tycka vi var dumma. Och vips var vi på väg tillbaka mot stan, då vi upptäckte att bussen stannade till utanför centralen... vilket den även hade gjort när den körde på andra hållet vilket vi helt krasst hade missat i våra diskussioner.
Väl inne på centralstationen kastade jag mig över boxen för att få tag på min mobiltelefon. Så besatt man är utav den! Vi traskade upp åt staden med sikte på kungshallarna då jag oväntat? var vrålhungrig. Lunchen tog sin tid och snackade... det gjorde vi! Tjejen visade sig vara ifrån Östersund men hade under året varit bosatt utanför New York och skulle nu tillbaka dit efter nyår. Hon berättade om hur fantastiskt stället var och om en massa sjuka historier!
Vi gick en sväng på stan och upptäckte att vi båda har en stor passion för skor! Vi gick förbi en klädaffär och fick syn på en klänning som hängde där. Båda sa och skrattade krasst i kör på varandra; Blondinbella... haha! Helt sjukt att två människor som aldrig tidigare träffats och boende i olika världsdelar skrattar krasst samtidigt åt Blondinbella och hela hennes... makabra värld...
Vi insåg snabbt att ingen av våra budgetar var budgeterade för shopping i Stockholm, vilket gjorde att vi stannade till på Waynes (Råskis, ditt fik:)) för en kopp kaffe och en massa snack om utbildningar i Usa.
Jag följde henne till hennes tåg innan jag insåg att jag hade ytterliggare två timmar på mig att fördriva i staden. Fick i alla fall två av tre julklapsspelspresnter inhandlade och köpte även ett par nya skinnvantar till mig själv.
Två timmar senare hoppade jag på tåget med Skåne som riktmärke. Hamnade brevid en pratglad 25-årig ekonom, en manlig sådan som snackade frenetiskt om världsekonomikraschen som skett... Suck, jag som bara ville sova.
I Hholm bytte jag tåg och träffade där på Anna och hennes sambo. Samtalsämnet fotboll, blev det så klart direkt. Innan vi skiljdes åt på centralen. Jag körde till han... och vem möter jag därförbi om inte Anna och hennes sambo igen... i och med att de känner han och har vetat lite hur de har legat till fick jag snabbt traska förbi hans place för att de inte skulle upptäcka vem jag skulle hälsa på mitt i natten... snacka om att vara tyst om det!? :):) Men men... körde faktiskt hem efter ett kort besök då denna dag skulle börja tidigt...
Med bussbiljetterna i min hand stod jag och väntade på buss nummer 69 som skulla ta mig mot ambassaden. Plötsligt kom en flicka, som såg halvstressig och förvirrad ut. "Yes, någon som jag, var min tanke". Denna flicka kom sedan att göra mig sällskap under såväl de 40 minuterna vi fick vänta utanför ambassaden innan klockan slog åtta och ambassaden öppnade (å nej, vi var inte först i kön men ganska så långt fram). Väl inne i ambassaden fick vi återigen vänta och vi fortsatte att snacka om USA och om folket på ambassaden. Tilläggas kan göras att vi var de enda ïnne på hela ambassaden som snackade...
Äntligen blev det min tur att bli intervjuad. Det började med att jag inte alls förstod var intervjuaren sa och bad han återupprepa det han sa... han skrattade till och sa att han skämtade. HJÄLP. Jag fattade inte, är jag en torrboll nu som inte ska få komma in i landet, eller? HJÄLP. Tankarna var många som hann slå mig. Efter ett antal speciella frågor var intervjuen övedr och vi kunde lämna ambassaden med god vetskap. Utanför ambassade ringlade andra ansökande fortfarande som inte ens kommit in för den första kontrollen.
Dock hade min nyfunna vän inte lyckats införskaffa en bussbiljett som storstockholmarna måste göra innan de kliver på bussen. Vi rusa ner och kollade med SVT/SR stället för att se om de visste något eller ej. Snubben i luckan var trevlig och vägledde oss på andra hållet... vi givk o vi gick.. över äng, över vattendrag för att htta ett stället till tjejen så att hon skulle kunna införskaffa en biljett så att vi skulle kunna ta oss in till staden igen. Helt plötsligt hamnade vi än mer i världens ände och hoppade på första bästa buss med hopp om att ta oss till centralen. Vi fortsatte att snacka, snacka och snacka tills jag upptäckte att vi plötsligt stannat till på hötorget. I glädje utbrister jag, yes, här ifrån hittar jag i alla fall till centralen. Men eeeh, bussen lär ju stanna lite närmre centralen någonstans under färden Vi fortsatte att snacka, å snacka å snacka tills vi upptäckte att vi återigen var utanför centrum. Damn, ingen centralstation i skymte där inte. Vi bestämde oss för att sitta kvar i bussen efter ändhållplatsen i hopp om att inte busschauffören skulle tycka vi var dumma. Och vips var vi på väg tillbaka mot stan, då vi upptäckte att bussen stannade till utanför centralen... vilket den även hade gjort när den körde på andra hållet vilket vi helt krasst hade missat i våra diskussioner.
Väl inne på centralstationen kastade jag mig över boxen för att få tag på min mobiltelefon. Så besatt man är utav den! Vi traskade upp åt staden med sikte på kungshallarna då jag oväntat? var vrålhungrig. Lunchen tog sin tid och snackade... det gjorde vi! Tjejen visade sig vara ifrån Östersund men hade under året varit bosatt utanför New York och skulle nu tillbaka dit efter nyår. Hon berättade om hur fantastiskt stället var och om en massa sjuka historier!
Vi gick en sväng på stan och upptäckte att vi båda har en stor passion för skor! Vi gick förbi en klädaffär och fick syn på en klänning som hängde där. Båda sa och skrattade krasst i kör på varandra; Blondinbella... haha! Helt sjukt att två människor som aldrig tidigare träffats och boende i olika världsdelar skrattar krasst samtidigt åt Blondinbella och hela hennes... makabra värld...
Vi insåg snabbt att ingen av våra budgetar var budgeterade för shopping i Stockholm, vilket gjorde att vi stannade till på Waynes (Råskis, ditt fik:)) för en kopp kaffe och en massa snack om utbildningar i Usa.
Jag följde henne till hennes tåg innan jag insåg att jag hade ytterliggare två timmar på mig att fördriva i staden. Fick i alla fall två av tre julklapsspelspresnter inhandlade och köpte även ett par nya skinnvantar till mig själv.
Två timmar senare hoppade jag på tåget med Skåne som riktmärke. Hamnade brevid en pratglad 25-årig ekonom, en manlig sådan som snackade frenetiskt om världsekonomikraschen som skett... Suck, jag som bara ville sova.
I Hholm bytte jag tåg och träffade där på Anna och hennes sambo. Samtalsämnet fotboll, blev det så klart direkt. Innan vi skiljdes åt på centralen. Jag körde till han... och vem möter jag därförbi om inte Anna och hennes sambo igen... i och med att de känner han och har vetat lite hur de har legat till fick jag snabbt traska förbi hans place för att de inte skulle upptäcka vem jag skulle hälsa på mitt i natten... snacka om att vara tyst om det!? :):) Men men... körde faktiskt hem efter ett kort besök då denna dag skulle börja tidigt...
Kommentarer
Trackback