Em

Fick ett mail från svenskar i NY idag... med en historie om en pojke. Tänk hur enkelt det egentligen är att vara en donator och vilken skillnad man skulle kunna göra. Jag skäms för att jag inte är registrerad som donator. Dock har jag haft diskussionen med mina föräldrar så de vet vad jag vill. Från början ville jag "bara" donera alla mina organ och inte tillåta någon att använda min kropp i utbildnings syfte... Men där har jag ändrat mig. Är det så att ingen är i behov av mina organ den dag jag byter sida så kan jag tänka mig att min kropp används för utbildning. Kan den inte rädda liv direkt så hoppas jag att jag kan rädda liv i det långa loppet i stället. Det är en god gärning. Kanske det hade varit lika bra att anmäla sig till donationsregistret genast.

Jag och min roomie kom genast in på det här med att lämna blod. Jag har försökt bli en donator för det... men de vill inte ha mig... för att mina järnvärden inte har varit de bästa plus att jag har blivit väldigt yr, illamående och till och med svimmat av sprutor... Men jag vill ju. Får försöka övertala dem igen.

Vilken skillnad en liten människa egentligen kan göra!