Em

Det gör ont att veta att den som troligtvis fortfarande känner mig bäst inte vill ha någon som helst kontakt med mig. Det gör ont. För ett par år sedan hade vi lägenhet och ett liv tillsammans... idag vill han inte veta av mig. Jag får inte ens säga grattis på hans födelsedag. Det gör ont. Aldrig har jag någonsin släppt någon så nära in på mitt sanna jag. Jag minns skratten och de bra stunderna. Jag minns det fina. Tilliten. Vännen. Tron.

Jag ska aldrig mer höra av mig till honom. Det är vad han vill. Jag måste respektera det. 3,5 år utan betydelse?

Jag vill inte förtränga tiden. Jag hade hoppats på en "vänskap". Åtminstone att vi skulle kunna vistas på samma plats eller vad som utan problem, men tydligen är det bara min vilja. Jag förväntar inte att vi ska vara vänner på samma vis som förut, men att kunna vistas på samma plats hade underlättat.

Det gör ont att aldrig mer få träffa hans familj. Hans familjs hundar. Det som jag en gång klassificerade som min egna familj.

Grattis på födelsedagen och lycka till i din framtid. Jag hoppas att det är din själsvän du har funnit och att du kommer vara lycklig i ditt liv.

Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Du var min första riktiga kärlek. En bit av mig kommer alltid att saknas, det är du som har den biten.